Rök vällde in genom fönstrets ventil och fyllde rummet med en tung, kvävande rök. Brukaren som var en äldre person och sängliggande med sänggrindarna uppfällda, var fast. Det var jag som svarade på larmet.
"Det kommer rök," sade brukaren med svag och darrande röst och mitt hjärta slog ett extra slag. Jag förstod att det var bråttom. Utan att tveka, signalerade jag till två av mina kollegor. En fick kontakta SOS Alarm och brandkåren medan den andra skulle få tag på personal på boendet. Själv stannade jag kvar i luren med brukaren, fast besluten att stötta personen som var fast i det obehagliga rökfyllda rummet.
Min kollega återkopplade - det brann i garaget under byggnaden. Branden hade redan spridit rök genom ventilationssystemet och det blev snabbt klart att situationen var akut. Med en lugn röst bad jag brukaren täcka över munnen med något, en kudde eller filt, vad som helst för att undvika att andas in den farliga röken. Samtidigt försökte jag vägleda personen till att, om möjligt, ta sig över sänggrinden och ner på golvet, där luften kanske var lite renare. Men det gick inte. Brukaren var för svag.
Jag kunde höra hur andhämtningen blev tyngre. Vid dessa extrema situationer känns sekunderna extra långsamma. Jag fortsatte tala uppmuntrande med brukaren tills jag till slut hörde ljudet av någon vid brukarens dörr. Det var brandkåren. Och de höll på att bryta sig in. "De är här nu. Hjälpen är på väg." När dörren gav vika och brandmännen kom in, kände jag en våg av lättnad. Brukaren fick äntligen lämna rummet, bort från all rök och sattes i säkerhet. Branden i garaget var snart under kontroll och släcktes utan större skador på byggnaden. Brukaren, trots den skrämmande upplevelsen, överlevde.
När allt var över satt jag kvar vid min arbetsstation på Trygghetscentralen. Att vara rösten, och ja, tryggheten för någon i en utsatt situation är ett fantastiskt tillfredsställande arbete. Vetskapen att jag, genom att göra det arbete jag är utbildad för, hjälpt till att rädda ett liv – det är oslagbart. Det går inte en dag som jag inte tänker på hur viktigt vårt arbete här är – vi är en livlina för de mest sårbara i samhället. Jag är stolt över vad jag och mina kollegor gör och över att kunna bidra till säkerheten för dem som behöver oss mest. En brukare, en granne och någons mormor eller farmor.
En sammankopplad rökdetektor med uppkoppling till Tunstalls Trygghetscentral ökar brandskyddet hemma hos äldre och kroniskt sjuka. Det är en av många lösningar som vi erbjuder för att skydda de mest sårbara i samhället.
